inte ofta jag pratar om detta...

Inte ofta jag skriver sånt här, pratar ut lite, så se mig inte som uppmärksamhets sökande och tyck för i helvete inte synd om mig, haha det gör jag så det räcker.

Kollar runt lite i medicinsk grundkurs boken och hittar ett kapitel om Cancer, och det är nog ingen nyhet för ni som läser att jag har haft Cancer, Wilms Tumör, en njur cancer.

Min hade gått så pass långt att den var 1dm i diameter, och den sprack av all stress jag hade i nian.

jag läser  kapitlet och funderar, varför fick jag den? Läkarna sa att jag hade troligtvis blivit född med den, fast den hade börjat växt på hösten i nian. Min sjukdom får oftast barn mellan 1-5 (tro jag det var) och att jag fick den gjorde mig "unik", hade det varit en för vuxna hade inte cellgiftbehandlingarna fungerat så bra, jag hade alltså tur.

I boken stod det även om olika behandlingar, eftersom min hade spruckit fanns det chans att den hade kunnat sprida sig, så man opererade bort min högra njure som hade slutat fungera, sedan fick jag 8 dagars strålning och en massa massa cellgiftbehandlingar, fick min första den 22 December 08 och min sista 4 September 09, under den tiden var det en i veckan i två veckor ungefär (olika andra gånger) och sedan en vilovecka.

Vilo veckan skippade jag för jag blev ändå dålig och fick ligga inne på sjukhuset,

Min sommar var hemsk, värsta i mitt liv! Jag var hemma ca 8 dagar på ungefär hela sommarlovet, annars låg jag i Umeå eller Östersund med diverse infektioner, feber, illamående och behandlingar. (tyck inte synd om mig, inte därför jag skriver såhär)

jag gick ner en massa kilon och jag blev helt förändrad, arg och ledsen, inte samma gamla Julia, log nästan aldrig och flera flera gånger funderade jag på att det vore lättast att dö,

jag minns en gång när jag låg i Umeå i somras, runt 12 på natten började jag blö näsblod (pga mitt dåliga immunförsvar) och det slutade aldrig blöda, blödde säkert i 2-3 timmar och ingen sköterska visste riktigt hur man skulle få stopp på det och stod mest och kollade på mig, jag grät och var livrädd, jag visste ju att blodet inte skulle koagulera lätt, så jag sa plötsligt till mamma "jag kommer ju blö ihjäl!" och grät, mamma kollade på mig och sa "man kan inte blö ihjäl" men jag såg på henne att hon inte var övertygad. jag blödde ju i alla fall inte ihjäl, utan det slutade efter mycket om och men, så efter så satte dom på mig en blodpåse som fick gå under natten och sedan en på morgonen, jag hade nog förlorat en hel del.

jag är en ganska instängd person, jag hatar att gråta inför folk och jag är väldigt skeptisk inför nya människor.

Så under hela året grät jag nästan aldrig, iallafall inte när någon såg mig, jag låg i min säng, kollade på personerna som kom in i rummet och sov mest hela dagarna, hade ofta mardrömmar och åt aldrig, i Umeå kunde jag inte äta för jag mådde illa hela tiden, (blev illamående direkt jag klev innanför dörrarna på avdelningen) så när jag låg i Umeå åt jag ingenting på veckor, kanske en skink bit om det fanns, men just därför jag inte åt så fick jag litervis med dropp, och i slutet av sommar lovet blev mitt tillstånd så "kritiskt" att dom blev tvunga att sätta in en sond i min näsa ner till magen, jag vägde då 40 kg ungefär.

jag hatade den och den for nästan alltid upp och jag vägrade sätta ner den, när jag var hemma hotade dom med att jag skulle läggas in om jag inte satte in sonden, vilket jag inte gjorde men jag "lovade" att jag skulle äta mat, jag är ganska duktig på att spela övertygande och när jag fick prata med sköterskor och läkare i telefon tog jag min arga övertygande röst och skrek på dom innan jag i slutet lovade att jag skulle äta och slängde på luren i örat på dom. Jag var ganska ofta förbannad på sköterskor och läkare så jag skrek på dom när dom var i mitt rum eller så ignorerade jag dom totalt innan dom fråga någon idiotiskt som "hur mår du", så fräste jag att dom skulle gå ut ur rummet. Jag litade inte på någon förutom en Skötare i Umeå som heter Olle, han var duktig och när han hade hand om mig visste jag att jag var trygg, det kände jag inte med någon annan.

Jag stängde in mig för att jag hatar att visa känslor, jag hatar att känna mig svag, så när alla muskler hade förtvinat och jag hade problem att ta mig till toan, för jag bara ramlade ihop i en hög på golvet så hatade jag varje gång någon tog i mig för att hjälpa mig, vare sig det var min mamma eller sköterskor, jag fräste "jag klarar mig själv" men det visste jag ju att jag inte gjorde, jag var som en liten bebis, jag klarade inte mig själv.

Det stog i boken att om man inte har fått återfall inom 5 år så kan man kalla sig frisk, jag kallar mig redan frisk för jag känner mig frisk, jag lever livet och har en underbar pojkvän!

men om jag skulle få ett återfall skulle jag inte klara av att göra om det en gång till, jag känner mig själv, en gång räcker, så om det skulle hända så skulle jag ge upp, då skulle jag tänka att jag har haft ett underbart liv hittils och sedan bara skita i allt...

tur för mig är att jag har en underbar pojkvän som jag träffade en o en halv månad efter sista behandlingen, och han är den absolut bästa, jag hade ingen fundering på pojkar då men så träffade jag min älskade emil och allt kändes så rätt, jag berättade för honom om mig och var livrädd att han skulle tycka jag var äcklig, men han sa bara "Men älskling, tror du verkligen att jag skulle lämna dig för en sjukdom?"

Idag nekar jag för alla att jag tänker tillbakas, jag säger att jag inte tänker på det, men varje dag tänker jag på det, det tar inte upp så stor plats längre, men jag tänker på det och det kommer jag göra i hela mitt liv, när jag blir äldre kanske jag tänker "vilken tokig tid" men just nu funderar jag på varför just jag, och varför jag klarade mig.

Jag hade fått höra att jag troligtvis skulle klara mig, och jag klarade ju av sjukdomen, men jag kunde ha dött av svält och för att jag bara inte ville leva. jag minns en gång när dom hotade att ta in mig för jag inte åt, då sa jag till dom att om dom tar in mig på sjukhuset så svär jag på att jag drar ur nålen ur porten och hoppar från balkongen, och jag hade tänkt göra det. Jag fick stanna hemma med löften om att äta, haha..

Ska avsluta med att jag älskar Emil över allt annat och han vet att jag är evigt tacksam över hans förstående och vissa gånger då jag börjat gråta för jag tänker för mycket!♥

Och sedan Tacka min mamma för att du alltid varit där och stått ut med mig när jag har varit som argast, och jag vill be om förlåt för alla sömnlösa nätter du haft och att jag förstörde eran motorcykel semester i somras.♥

om du skulle få återfall(såklart kommer du inte få det) så kommer du visst klara det, du klarade det en gång så varför skulle du inte klara det en gång till? Nu när du vet att du kan? <33

Gud vilken lång och känslosam text. Jag vet precis hur det känns att ligga instängd i umeå och inte klara någonting själv. Dock så vet jag inte hur det är att vara instängd där på de vis du varit de och under den långa tiden. Du är en duktig tjej Julia! Keep it up! :)

jag läste allt. du är min kämpe :) <3

Linnea : Jag vet att jag kan, men orken skulle inte finnas.. <3

Pernilla : Tack så mycket :)

Malin : Tack Malin, du är bäst :) <3

Tack älskade gumman för att du är den du är. Du behöver absolut inte be om förlåt. Jag skulle utan tvekan göra det igen och igen och igen. Det finns ju en del "tokiga" stunder,i all sorg och förtvivlan, som man minns och kan skratta åt idag, eller hur? Min semester kan jag ta igen sen, men att du förlorade den viktigaste sommaren när du slutade nian gjorde mig så ont. Älskar dig min kämpe. Kramar!! :)