Tycker det är jävligt roligt att det är så jävla många som är nyfiken och går in på bloggen för att se om jag skrivit något, "min känslor" eller sånt skit..
Det är så otroligt roligt att ni tror er att jag ska skriva något då ingen av er frågat mig face to face något.
Nä, tillfredställningen av att jag skriver om hur jag mår ska ni inte få.
Idag för 3 år sedan låg jag i Uppsala för undersökning, jag flögs ner "igår" 14:e i ett jätte litet, kallt och jobbigt flyg. hade precis fått redap å att jag hade en tumör. om några dagar får jag reda på vilken cancer det är och får min första cellgiftbeh.
Det gick åt helvete med nålen i handen sedan fick jag träffa mongo läkaren Magnus som jag förövrigt fortfarande är jobbig att tänka på Haahaa...
Tänk att det gått så sjukt lång tid! Men ändå minns jag det som om det var igår. jag hade lite fantom smärtor för några dagar sedan i magen. var tvungen att känna efter så jag inte hittade någon knäl. klämde som besatt i armhålan, halsen och vid ljumsken. Hittade inget, men ont hade jag.
3 år sedan.. aldrig aldrig någonsin att jag tänker gå igenom det igen. vilket jag förövrigt inte hoppas att det ska uppstå.
Såg även en grej på facebook jag var tvungen att kommentera.
En grupp hade lagt upp en status där det stor "Disney borde göra en prinsessa utan hår, så att små tjejer med cancer kan känna sig fina!"
Som är en väldigt fin idé, och varför i helvete inte? Allt handlar ju så mycket om håret vi har, nästan alla klagar ju på om dom har en dålig hårdag och drar håret i en toffs och mössa. en Cancer sjuk liten flicka har en dålig hårdag DYGNET runt. Håret är ju vår personlighet. så det hade varit en fin film med en hårlös prinsessa, för disney kan göra allt vackert så varför inte en tjej?
Jag kommenterade då en hel del hade skrivit riktigt idiotiska saker som "små barn kan inte få cancer", "spela roll om dom har hår, dom vill väl överleva" men tror dom inte att det litet barn märker att dom är annlorlunda? speciellt om man är 5-6 och disney och barbie är det bästa? Att dom får blickar på stan just för att dom är barn, har cancer och inget hår. idioter.. hår är viktigt för en tjej som är 5 och en som är 15!
Sedan var det dom som skrev att peruker är jätte bra, men har ni någonsin sett en peruk? ja det är hår men dom kommer aldrig kunna ersätta ens riktiga hår, peruker kliar, blir varma och är allmänt jobbiga och jätte dyra.
Idag är en sån dag där allt kommer tillbaka. för jag antar att jag aldrig bearbetat det. började skolan direkt jag var färdigbehandlad och då handlade allt om att vara normal så jag trängde undan allt jag kände. Mycket börjar komma nu.
Väldigt virrigt inlägg, men jag är både arg, förvirrad och ledsen!
förlåt för himla lite bloggning förutom nå mobil inlägg... men idag måste jag bara blogga!!
ja, vart ska jag börja?! föreställningen vi såg var teater Barrda, en grupp utvecklingstöra som framförde en liten pjäs på en halvtimme, men den var så otroligt bra, dom fångade verkligen min uppmärksam het. dom var så bra på att spela och så NORMALA.
jag satt verkligen och tvingade mig själv till att inte gråta.
Men så idag hade vi en föreläsning. En som håller på med Healing. Och själv tror jag inte på sånt. men jag ville att hon skulle ta fram mig och testa för att se om hon vet att jag har varit sjuk eller något.
Och så tar hon fram mig,Hon sätter händerna på mitt huvud och.. och ni som följt min blogg vet att jag har haft en massa urinvägs infektioner, väääldigt många. och så vet hon det bara genom att ha händerna på mitt huvud. hon säger en massa grejer till hon omöjligt kan veta.. konstiga saker som jag känner, som ingen vet.
Några andra i klassen får också komma fram och saker hon säger stämmer på dom också.
När man sitter ensam en hel kväll kommer tankarna fram, jo allt bra och dåligt. och det är bra att tänka, man startar liksom en liten process så man kanske mår bättre.
.
Jag liksom hittade gammal musik ikväll på datoren, typ musik jag avgudade innan jag blev sjuk och mådde lite halv taskigt. Den är så skön, men alla känslor man hade då kommer tillbaka.
och så hittade jag tyvärr December natt av Peter jöback, lyssnade på den flera gånger, bara repeata hela tiden, jag minns, klart jag minns, tränade som en jävla tok, försökte övervinna min scenskräck, kunde texten utantill, kunde allt. men den dagen jag kände mig helt säker 100%, den dagen kom mammas arbetskompisar och plocka upp mig.
jag hatar låten, jag antar att jag straffar mig själv genom att spela den.
Jag klarar inte ens att sjunga eller lyssna på den på skolan, fan i julas bröt jag ju ihop i skolan!
tankar, tankar, tankar. på vem jag hade varit om inte jag blev sjuk,
Hur långt hade mitt hår varit?
Hur hade jag varit, betett mig?
Hade jag ens gått hälsa o kroppsvård?
Hade jag bott i Östersund?
Jag hade haft sååå många möjligheter. Men för att jag såg ut som jag gjorde när jag börja och valde skola valde jag det lättaste med flest tjejer haha.
.
Nej gu tankar, oj vad jag sitter och funderar,
igår tex. låg jag och tänkte på när jag var sjuk tills dess att jag inte kunde somna för jag var så inne i tankarna, Det kändes som om jag satt på bio och kolla på film, såg en liten tjej som låg i en säng, ibland skrattade hon, ibland skrek hon, låg i sängen och hade sond matning. Jag såg allt möjligt som jag glömt bort, och det kändes verkligen som om jag kollade på Bio, inte fan kan jag tro att det där en gång var jag..? Men det var det.
Jag är så himla lycklig över att jag överlevde, finns så otroligt många som inte gör det, och jag vet att någonstans nära mig ligger det en flicka som jag gjorde en gång, men som inte har samma tur. jag vill dela med mig av min tur. GAH.
Jag skriver långt, men det vill aldrig ta slut, fingarna vill aldrig sluta skriva.
Allt man har varit med om, min barndom, min sjukdom, allt, det är en förjävla lång process,
Man glömmer inte lätt, man minns sin svaghet.
Ofta tänker jag på läkarna, dom berättade att det var god prognos på sjukdomen, MEN det som dom aldrig berättade var vilka biverkningar man kunde få, vilka psykiska problem man skulle få, hur svårt man kunde få det senare i livet,
Jag har fortfarande problem med min kropp, och det är snart två år sedan jag fick min sista behandling.
Dom vill ens bästa, men jag vet att jag överlevde sjukdomen, men medans jag var sjuk kunde jag dö av allt annat runt omkring mig, jag var nära på och dö av svält, jag kunde dö får jag mådde så dåligt fyskiskt & psykiskt.
Hade dom ens tänkt berätta det för mig? allt annat förutom sjukdomen som gör att allt blir värre?
Det blir nog troligtvis en sömnlös natt för mig, har inte hunnit somna än, är trött men tänker alldeles för mycket, vore riktigt gudomligt om man kunde stänga av tankarna ibland, men man kan ju icke det..
.
Jag har tänkt mycke nu dom senaste dagarna på cancer, läser en tjejs blogg, www.bissy.blogg.se.
Hon har cancer och skriver dagligen om sin kamp och hur hon längtar tills hon blir frisk, jätte stark tjej tycker jag.
Jag tänker då först på mig, hur jag hade det, smärtan, längtan, oron och även dom "bra" stunderna. för några dagar sedan la hon ut en bild på en röd cellgift (tror det är den jag fått, men minns inte namnet) och jag hade kunnat spytt när jag såg bilden! Jag tänker på mitt återbesök i september, den stora undersökningen jag ska gå igenom, se om mitt njurvärde har blivit bättre eller sämre, det är redan lite dåligt nu.. tänk att det snart är ett år sedan jag fick min sista behandling, känns konstigt, underbart och ändå lite.. lite ofattbart.
Ojoj, nej nog om det.
.
Jag tänker också på skolan, att tvåan kommer bli jobbig, kommer ha matte med ettorna, och möjligtvis bild med estet bild, alltså två olika klasser där jag inte kommer veta vem någon är, och egentligen inte har någon anledning till att bry mig om, haha. har jävligt stor lust att hoppa av ibland, men vill inte vara en loser, inte som f, Men som tur är har jag ju idrott med min klass, och resten av lektionerna också.
.
Det är så mycket mer jag också tänker på, och just nu håller dom på och hoppas hoppborg i mitt huvud, så får se om det blir någon sömn, ska försöka ännu en gång... som tur är ju att annars kan jag sova på bussen och tåget imorrn!
har nyss kollat på I taket lyser stjärnorna där en ung tjejs mamma har cancer och i slutet dör, Och jag kan inte förmå mig att gråta, jag gråter över nästan alla sorgliga filmer eller där ett djur dör, men just denna film, den kan jag inte gråta över, va samma sak med Allt för min syster, jag tror det är för att jag själv gått igenom det där, Då känner jag mig svag om jag gråter.
Jag blir så arg över det.. och jag blir så arg på mig själv att jag blir så arg att till sist börjar jag skaka, kan inte tänka, gör saker jag inte borde och efter det börjar jag gråta för jag blir så jävla arg!
Inte ofta jag skriver sånt här, pratar ut lite, så se mig inte som uppmärksamhets sökande och tyck för i helvete inte synd om mig, haha det gör jag så det räcker.
Kollar runt lite i medicinsk grundkurs boken och hittar ett kapitel om Cancer, och det är nog ingen nyhet för ni som läser att jag har haft Cancer, Wilms Tumör, en njur cancer.
Min hade gått så pass långt att den var 1dm i diameter, och den sprack av all stress jag hade i nian.
jag läser kapitlet och funderar, varför fick jag den? Läkarna sa att jag hade troligtvis blivit född med den, fast den hade börjat växt på hösten i nian. Min sjukdom får oftast barn mellan 1-5 (tro jag det var) och att jag fick den gjorde mig "unik", hade det varit en för vuxna hade inte cellgiftbehandlingarna fungerat så bra, jag hade alltså tur.
I boken stod det även om olika behandlingar, eftersom min hade spruckit fanns det chans att den hade kunnat sprida sig, så man opererade bort min högra njure som hade slutat fungera, sedan fick jag 8 dagars strålning och en massa massa cellgiftbehandlingar, fick min första den 22 December 08 och min sista 4 September 09, under den tiden var det en i veckan i två veckor ungefär (olika andra gånger) och sedan en vilovecka.
Vilo veckan skippade jag för jag blev ändå dålig och fick ligga inne på sjukhuset,
Min sommar var hemsk, värsta i mitt liv! Jag var hemma ca 8 dagar på ungefär hela sommarlovet, annars låg jag i Umeå eller Östersund med diverse infektioner, feber, illamående och behandlingar. (tyck inte synd om mig, inte därför jag skriver såhär)
jag gick ner en massa kilon och jag blev helt förändrad, arg och ledsen, inte samma gamla Julia, log nästan aldrig och flera flera gånger funderade jag på att det vore lättast att dö,
jag minns en gång när jag låg i Umeå i somras, runt 12 på natten började jag blö näsblod (pga mitt dåliga immunförsvar) och det slutade aldrig blöda, blödde säkert i 2-3 timmar och ingen sköterska visste riktigt hur man skulle få stopp på det och stod mest och kollade på mig, jag grät och var livrädd, jag visste ju att blodet inte skulle koagulera lätt, så jag sa plötsligt till mamma "jag kommer ju blö ihjäl!" och grät, mamma kollade på mig och sa "man kan inte blö ihjäl" men jag såg på henne att hon inte var övertygad. jag blödde ju i alla fall inte ihjäl, utan det slutade efter mycket om och men, så efter så satte dom på mig en blodpåse som fick gå under natten och sedan en på morgonen, jag hade nog förlorat en hel del.
jag är en ganska instängd person, jag hatar att gråta inför folk och jag är väldigt skeptisk inför nya människor.
Så under hela året grät jag nästan aldrig, iallafall inte när någon såg mig, jag låg i min säng, kollade på personerna som kom in i rummet och sov mest hela dagarna, hade ofta mardrömmar och åt aldrig, i Umeå kunde jag inte äta för jag mådde illa hela tiden, (blev illamående direkt jag klev innanför dörrarna på avdelningen) så när jag låg i Umeå åt jag ingenting på veckor, kanske en skink bit om det fanns, men just därför jag inte åt så fick jag litervis med dropp, och i slutet av sommar lovet blev mitt tillstånd så "kritiskt" att dom blev tvunga att sätta in en sond i min näsa ner till magen, jag vägde då 40 kg ungefär.
jag hatade den och den for nästan alltid upp och jag vägrade sätta ner den, när jag var hemma hotade dom med att jag skulle läggas in om jag inte satte in sonden, vilket jag inte gjorde men jag "lovade" att jag skulle äta mat, jag är ganska duktig på att spela övertygande och när jag fick prata med sköterskor och läkare i telefon tog jag min arga övertygande röst och skrek på dom innan jag i slutet lovade att jag skulle äta och slängde på luren i örat på dom. Jag var ganska ofta förbannad på sköterskor och läkare så jag skrek på dom när dom var i mitt rum eller så ignorerade jag dom totalt innan dom fråga någon idiotiskt som "hur mår du", så fräste jag att dom skulle gå ut ur rummet. Jag litade inte på någon förutom en Skötare i Umeå som heter Olle, han var duktig och när han hade hand om mig visste jag att jag var trygg, det kände jag inte med någon annan.
Jag stängde in mig för att jag hatar att visa känslor, jag hatar att känna mig svag, så när alla muskler hade förtvinat och jag hade problem att ta mig till toan, för jag bara ramlade ihop i en hög på golvet så hatade jag varje gång någon tog i mig för att hjälpa mig, vare sig det var min mamma eller sköterskor, jag fräste "jag klarar mig själv" men det visste jag ju att jag inte gjorde, jag var som en liten bebis, jag klarade inte mig själv.
Det stog i boken att om man inte har fått återfall inom 5 år så kan man kalla sig frisk, jag kallar mig redan frisk för jag känner mig frisk, jag lever livet och har en underbar pojkvän!
men om jag skulle få ett återfall skulle jag inte klara av att göra om det en gång till, jag känner mig själv, en gång räcker, så om det skulle hända så skulle jag ge upp, då skulle jag tänka att jag har haft ett underbart liv hittils och sedan bara skita i allt...
tur för mig är att jag har en underbar pojkvän som jag träffade en o en halv månad efter sista behandlingen, och han är den absolut bästa, jag hade ingen fundering på pojkar då men så träffade jag min älskade emil och allt kändes så rätt, jag berättade för honom om mig och var livrädd att han skulle tycka jag var äcklig, men han sa bara "Men älskling, tror du verkligen att jag skulle lämna dig för en sjukdom?"
Idag nekar jag för alla att jag tänker tillbakas, jag säger att jag inte tänker på det, men varje dag tänker jag på det, det tar inte upp så stor plats längre, men jag tänker på det och det kommer jag göra i hela mitt liv, när jag blir äldre kanske jag tänker "vilken tokig tid" men just nu funderar jag på varför just jag, och varför jag klarade mig.
Jag hade fått höra att jag troligtvis skulle klara mig, och jag klarade ju av sjukdomen, men jag kunde ha dött av svält och för att jag bara inte ville leva. jag minns en gång när dom hotade att ta in mig för jag inte åt, då sa jag till dom att om dom tar in mig på sjukhuset så svär jag på att jag drar ur nålen ur porten och hoppar från balkongen, och jag hade tänkt göra det. Jag fick stanna hemma med löften om att äta, haha..
Ska avsluta med att jag älskar Emil över allt annat och han vet att jag är evigt tacksam över hans förstående och vissa gånger då jag börjat gråta för jag tänker för mycket!♥
Och sedan Tacka min mamma för att du alltid varit där och stått ut med mig när jag har varit som argast, och jag vill be om förlåt för alla sömnlösa nätter du haft och att jag förstörde eran motorcykel semester i somras.♥
Idag har inte heller varit en speciellt bra dag, eller jo, jag fick ju träffa mormor, och har ju umgåtts med familjen hela dagen, men har inte kunnat kommit undan känslan att jag är helt ensam, och att emil är ute i nån stuga och typ inte har tid att smsa, och att jag åker snart och borde egentligen spendera varenda lediga stund med emil.. idag har jag och hjälpt fredrik lite med håret, men det var svin svårt att få det snyggt så han gör ganska mycket själv. Blir nog att packa snart, sedan tror jag det blir en tidig kväll, orkar inte vara vaken när jag var 3e sekund tänker på massa konstiga grejer.
förresten, förlåt för alla dessa inlägg, imorgon blir nog en bättre dag, får jag hoppas för då får jag ju äntligen träffa han igen, och det blir ju stan igen!
det känns faktiskt ganska konstigt att ligga här i sängen helt ensam i mörkret med datan på ett nattduksbord medans låten "Hero of war" spelar på spotify och mitt enda sällskap är väl en och en annan dammtuss under min säng... jag är glad, det är jag faktiskt. men jag är en konstig person, än om jag är super glad så ler jag inte så ofta, och om jag väl ler mycket, som jag ibland gör på skolan så är det oftast fejk. Menar inte att låta cp nu, men man kan inte alltid vara "miss sunshine", ingen kan vara glad hela tiden. jag försöker alltid vara trevlig, i huvudet iallafall , men min röst och blick säger "dra åt helvete", jag är skeptisk och paranoid, men jag är glad. jag har bara inte haft det så lätt de senaste åren, och jag har nog aldrig riktigt kommit över allt. men jag är glad iallafall•
jag lyckas alltid låta cepe, förlåt för det :) men menar bara att allt inte är som det verkar, man kan se levande och glad ut på utsidan, men man kan vara död och arg inombords. nästan alla är jävligt duktiga skådespelare för nästan ingen är sig själv, nästan alla spelar någon annan.
idag fick jag två vaccinationer, först twinrix A-B i höger arm och sedan Pentavac ( påfyllning av stelkramp, polio, å nå mer ) i vänster arm, det gjorde jätte ont! Ja ja, jag vet jag är känslig, men man vänjer sig ju aldrig, varje stick är en plåga! :) Även om ingen bryr sig så slutade kvällen igår bra, jag vart glad när han lagade mat åt mig :) kanske va matbristen som va grejen igår? men även pillerna.. hmm, undra när nästa humör sväng kommer? känner på mig att den kommer snart, bara jag irriterar mig på någonting. åh det finns så mycket sånt nu för tiden. kanske världens mest patetiska grejer, men jag stör mig till döden på det.
och förresten ta inte det som jag skrev om att "bli lämnad ensam" för hårt, jag menade inte att vi ska göra slut, verkligen inte! utan bara att jag blir sur på små saker, blir svarsjuk och sånt tär, jag menar. det är väl inte lätt för honom om ja surar över att något ex till honom skriver, för det händer oftare än ni kan tro. och då blir jag först lite pjurt på varför hon skriver ( xD ) å sedan sur och bitter för ja tänker på dom - de dom hade rättare sagt. och nu närjag skriver detta så fattar jag ju hur absurt det är, han är ju med mig! det finns ju en anledning till varför dom inte är tillsammans. Nu vet jag också att Emil brukar läsa min blogg, men jag skriver ju ingenting fel egentligen, jag skriver vad jag känner och tänker, är inte det vad en blogg är till för? och visst tänker jag på att fel personer kanske läser, men jag är mänsklig, och jag har känslor, konstiga känslor, men det är normalt. och för att avrunda.
"svartsjuka är bara en rädsla att förlora den man älskar" "svartsjuka är bara en rädsla att förlora den man älskar" "svartsjuka är bara en rädsla att förlora den man älskar" "svartsjuka är bara en rädsla att förlora den man älskar" "svartsjuka är bara en rädsla att förlora den man älskar" "svartsjuka är bara en rädsla att förlora den man älskar"
Jag älskar verkligen dig emil! <3 you are my drug, my heroin
jag har bara inte haft "sugen" , men det ordnar nog sig. Tror fan pillerna ändrar mitt humör också, men inte till det bättre, utan till det svartsjukaste och sämsta.. vilket inte precis bådar gott, de går som en jävla berg o dal bana hela tiden, glad - arg glad - arg...
ajja, sjukt jobbigt men jag hoppas det går över så jag inte blir lämnad ensam...
iallafall idag var jag och Emil och gymmade och efter de tog vi en buss till honom, hämta nå kläder, åkte mer på stan igen o va där ett tag me hans mamma o sedan kom vi hem till honom igen. det var väl mysigt, eller väl. det är alltid mysigt, ja bara inte visar det så ofta.
