När man sitter ensam en hel kväll kommer tankarna fram, jo allt bra och dåligt. och det är bra att tänka, man startar liksom en liten process så man kanske mår bättre.

.

Jag liksom hittade gammal musik ikväll på datoren, typ musik jag avgudade innan jag blev sjuk och mådde lite halv taskigt. Den är så skön, men alla känslor man hade då kommer tillbaka.

och så hittade jag tyvärr December natt av Peter jöback, lyssnade på den flera gånger, bara repeata hela tiden, jag minns, klart jag minns, tränade som en jävla tok, försökte övervinna min scenskräck, kunde texten utantill, kunde allt. men den dagen jag kände mig helt säker 100%, den dagen kom mammas arbetskompisar och plocka upp mig.

jag hatar låten, jag antar att jag straffar mig själv genom att spela den.

Jag klarar inte ens att sjunga eller lyssna på den på skolan, fan i julas bröt jag ju ihop i skolan!

tankar, tankar, tankar. på vem jag hade varit om inte jag blev sjuk,

Hur långt hade mitt hår varit?

Hur hade jag varit, betett mig?

Hade jag ens gått hälsa o kroppsvård?

Hade jag bott i Östersund?

Jag hade haft sååå många möjligheter. Men för att jag såg ut som jag gjorde när jag börja och valde skola valde jag det lättaste med flest tjejer haha.

.

Nej gu tankar, oj vad jag sitter och funderar,

igår tex. låg jag och tänkte på när jag var sjuk tills dess att jag inte kunde somna för jag var så inne i tankarna, Det kändes som om jag satt på bio och kolla på film, såg en liten tjej som låg i en säng, ibland skrattade hon, ibland skrek hon, låg i sängen och hade sond matning. Jag såg allt möjligt som jag glömt bort, och det kändes verkligen som om jag kollade på Bio, inte fan kan jag tro att det där en gång var jag..? Men det var det.

Jag är så himla lycklig över att jag överlevde, finns så otroligt många som inte gör det, och jag vet att någonstans nära mig ligger det en flicka som jag gjorde en gång, men som inte har samma tur. jag vill dela med mig av min tur. GAH.

Jag skriver långt, men det vill aldrig ta slut, fingarna vill aldrig sluta skriva.

Allt man har varit med om, min barndom, min sjukdom, allt, det är en förjävla lång process,

Man glömmer inte lätt, man minns sin svaghet.

Ofta tänker jag på läkarna, dom berättade att det var god prognos på sjukdomen, MEN det som dom aldrig berättade var vilka biverkningar man kunde få, vilka psykiska problem man skulle få, hur svårt man kunde få det senare i livet,

Jag har fortfarande problem med min kropp, och det är snart två år sedan jag fick min sista behandling.

Dom vill ens bästa, men jag vet att jag överlevde sjukdomen, men medans jag var sjuk kunde jag dö av allt annat runt omkring mig, jag var nära på och dö av svält, jag kunde dö får jag mådde så dåligt fyskiskt & psykiskt.